03 februari 2011

Sorgligt....

Godmorgon!
Måste börja med att säga: Tusen tack, för de fina kommentarer som fortsätter att droppa in trots att jag varit totalt inaktiv i bloggvärlden ett bra tag!
Det känns helt otroligt när halv- och okända personer undrar vart jag tagit vägen och när dessa skickar hälsningar om att de hoppas att inget har hänt utan att jag bara tagit mig en välförtjänt semester....
Det har jag inte, och det har hänt tråkigheter...

Min kära vän och solstråle, Tottisen, var lite hängig under förra veckan och i lördagsmorse var han så illa däran att det blev ilfart in till djursjukhuset där veterinären inte gav något hopp alls så vi fick en kort stund på oss att bestämma hur vi "ville" göra, tog beslutet att det inte kändes rätt att plåga honom mera och en stund senare sa vi farväl för alltid och han fick somna in. Så grymt! Detta är den tunga baksidan av djurägandet - att ha avgörandet om liv och död i sina händer....

Det tröstar inte särskilt mycket (just nu) att försöka tänka på de fina, goda åren som vi ändå fick tillsammans - alla mysiga, gosiga, roliga stunder ihop när vi kommer hem till ett tomt och tyst hus...
Det är en smärtsam påminnelse i alla de, stora som små, vardagliga handlingar och rutiner som man gör tillsammans med sin hund som man levt med i så många år. För att inte tala om när man om och om igen ska berätta vad som hänt...
Denna händelse har rört runt rejält i vårt liv, väckt en massa tankar om allt möjligt (och omöjligt). Vi får se var vi hamnar när sorgearbetet är över...
Att det är otroligt intensivt på jobbet passar mig ganska bra just nu, önskar bara att jag hade lite bättre ork, energi och fokus till annat också men jag vet att det kommer igen - när detta gråa och trista som matchar min sinnesstämning är över...

Var rädda om er!

Kram Allis

8 kommentarer:

Kaatzi sa...

Jag beklagar :-(
Att förlora ett djur är alltid tungt.

Skickar en stor kram till dig

Snäckskalsdalen. sa...

Ååååh, ja det är förfärligt när man kommer dithän, jag lider med er. Men vovven har det säkert bra nu och inte ont, får äta godis hela dagarna och bara ligga och ha det skönt.....
Kramar fr Agneta

Lisa-Maja sa...

Allis!
Detta hemska som har hänt med er Tottis är så förfärligt...det enda positiva är, att ni i en så svår stund inte var egoistiska utan tänkte på vovvens bästa, det är svårt, men det ingår i en sund djurägares liv, att fatta dessa svåra beslut åt det käraste man har. Komplicerat och på gränsen till outhärdligt...det är också tillåtet att sörja...det var er bästa vän och familjemedlem.
Mickie Gustafsson har skrivit en bra bok om "Att förlora en hund".
Jag fick den av våra döttrar efter det att jag förlorade min älskade leonberger Maja, jag sörjer och saknar fortfarande och läser lite ur boken då och då. Glädjen över att få äga ett djur går utanpå det mesta, samtidigt som dessa svåra beslut är bland det värsta man kan vara med om.

Var nu rädd om Dig själv, tänk på dig själv och prioritera dig själv det måste du.

Själv är jag en "tunnis" idag, förkyld och klen, men jag skickar dig en BAMSEKRAM i alla fall.
lisamaja

Hulda sa...

Men så hemskt! Det är precis som du säger det jobbigaste och sorgnaste delen i djurägandet. Och det tar ju tid att komma över det värsta, din Tottis var ju en kär familjemedlem. Men försök tänka så här, att han blev så dålig och du fick hjälpa honom att sluta lida och att han nu är i hundhimlen och mår bra. Han leker med andra snälla hundar och har det gott. Så tänker jag om min första vovve, som jag sörjer än, trots att 25 år har gått.
Tänker på dig!
Hulda

Beatrice sa...

Men gud så fruktansvärt! Jag önskar jag kunde ge dig en kram, goa Allis...

Det måste ha varit ett otroligt svårt beslut och jag tycker att ni var starka som orkade ta det. Ett liv är så skört egentligen och man vet aldrig hur länge man får ha sina nära och kära, eller älskade djur, hos sig. Såna tankar kommer över mig ibland.

Jag förstår så väl det du skriver om att precis ALLT i vardagen blir en påminnelse om hur det var och hur det inte längre är. Åh vad jag lider med dig!!!

Jag ska tänka på dig och sänder MASSOR av varma styrkekramar!

Beatrice

Alexandra sa...

Men åh så sorgligt. Förstår att det är tufft. En stor styrkekram till dig!!!

färgtrappan/m-l sa...

Åh så tråkigt Allis, jag vet hur det känns.
Det är SÅ tufft när de rycks bort, men man vill ju inte heller vara utan de små liven, de ger en ju SÅ mycket.

Hoppas ni får en fin helg,
många kramar från Maja

Möllebacken sa...

Allis. Vad ledsen jag blir för er skull. Det är fruktansvärt att mista sin vän. Och man känner sig så maktlös.
Massor av stora cyberstyrkekramar <3
/ Pella