Santiago de Compostela del 1

Staty av aposteln Jakob (San Yago på galisiska = Santiago) på Monte de Gozo (Glädjens berg)

Hej på er!

Nu har jag fått flera förfrågningar under sommaren bl.a. om hur vi hamnade i Santiago och om hur det var att bo där m.m. Jag har tidigare skrivit en del om detta men det är ju ett tag sen nu så för er som tillkommit kan jag gärna göra det igen. Det var faktiskt där som jag började blogga, då hade jag lite mer ledig tid och en del av den tillbringades vid datorn och där upptäckte jag Blogglandia och, som en inbiten dagboksskrivare så kände jag att "detta vill jag prova"... och på den vägen är det ;))

Under 2007 reste maken, Herr Larsson, i tjänsten ett flertal gånger till Spanien och var väl en... fyra, fem gånger i Santiago där han hade samarbete med ett företag i samma branch. Paqi och Javier som driver denna firma var så otroligt gätsfria och underbart trevliga så de tre, ganska snabbt, blev vänner också och redan första gången maken var där så sa han när han kom hem att "dit måste du åka med någon gång" och i samma andetag berättade han om människorna, naturen, staden, livsstilen osv på ett, för honom!!, så lyriskt, målande sätt att jag fattade direkt att detta var något alldeles extra.

Vid hemkomsten av hans... kanske... tredje besök så sa han, mest på skoj, att Javier frågat om han inte ville komma ner och jobba ihop med dem på plats och hjälpa dem att komma igång då de var ganska nystartade på just hans gebit. Först var det väl mest något vi nämnde vid fredagskvällarnas rödvin då vi oftast brukar filosofera över lite annat än det vardagliga ;)) men ett frö var sått!!

Till saken hör även att jag för 30 (?!) år sedan, då mina vänner åkte på språkresor m.m. hade fast sällskap och var en inbiten stalltjej så även om jag säkert lyckats övertala mina kära päron om att lägga den "förmögenheten" på att skicka mig till Brighton lr liknande en månad så fattade jag då inte grejen med att göra en sån utflykt - jag hade ju allt jag ville ha hemomkring liksom :D Med åren, och andra intressen, har jag dock insett att det kan vara en bra erfarenhet och ett otroligt minne för livet att ha bott och upplevt en annan kultur och tvingade därför , mer eller mindre, iväg ungarna då de kom upp i den åldern. Jag har ända sedan dess tänkt att "nån gång så ska jag komma iväg" men ni vet hur det är - livet rullar på med familjen, jobb, ändrade levnadsförhållanden och det stannar oftast vid drömmar.

En fredagskväll i början av oktober efter då jag hämtat Herr Larsson vid flyget och vi kurat ihop oss i soffhörnet med levande ljus och lite taxfree att skåla i kände vi att tankarna om hur det skulle vara och hur det skulle gå till att flytta utomlands börjat att anta så stort utrymme i vårt liv att det var dags att antingen ta oss en riktigt seriös funderare och utifrån detta komma fram till "ska vi eller ska vi inte" - åtminstone undersöka om det skulle vara möjligt. Annars fick vi nog släppa tankarna på hela grejen och liksom gå vidare.

Det behövdes inte mer än en veckas efterforskningar och en fredagskväll med ingående snack om för- nackdelar förrän vi konstaterat att:

1. Varför vänta? Och på vad?

2. Barnen är stora och klarar sig gott med hjälp av de föräldrar de har kvar på hemmaplan (vi har två var på var sitt håll)

3. Vi har inte längre några gamla föräldrar kvar i livet att ta hand om.

4. Jag hade bara mitt timvik inom behandlingesvärlden och visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare yrkesmässigt.

5. Herr Larsson hade, i princip, fått okej på att ta tjänstledigt ett år.

6. Paqui och Javier blev himlastormande glada, hälsade att vi var välkomna och lovade att hjälpa till med det praktiska på plats i Santiago.

Summa summarum: En lång lista på fördelar och knappt en enda på minussidan - alltså blev beslutet i mitten av oktober 2007 att:

Självklart ska vi åka - gör vi det inte nu så kommer vi aldrig iväg!!

Sen pågick ständiga förberedelser fram tills vi den 1 april 2008 hade stuvat bilen full, åkte runt bland barnen och vännerna och sa "hejdå" för att därefter vänta bilen mot söder och påbörja den 320 mil långa resan mot ett nytt hem och liv. Och vi har inte för en sekund ångrat att vi tog modet att lära känna denna, lite okända, delen av Spanien. Ett helt underbart gott liv hade vi från dag 1 tills vi med vemod tog farväl, packade ner både vårt Galisiska hem och alla minnen och erfarenheter och åkte hemåt igen ett år senare med löfte till alla våra nya vänner - och oss själva -om att komma tillbaka igen.

Men om det och om vårt år där berättar jag mer om i senare inlägg, ska försöka göra regelbundna inlägg om våra upplevelser och om livet där framöver för er som orkar och är intresserade. Under etiketten Spanien finns även tidigare inlägg.

Nu är jag ledig i hela fyra dagar och ska bara ägna mig åt att komma ikapp här hemma, gosa med mina älsklingar och åt att vila upp min trötta hjärna och kropp ;))

Ha en härlig torsdag, kära bloggvänner!!

Kram Allis